Che cosa faccio?

Studio italiano
Siamo stupidi!
Sono stupito

E 'solo:
l'interesse non è qui
E 'lì?
No, certamente è a Stoccolma
oa Venezia
Non è qui
e questo è un dato di fatto

*

Figli e bambini di Svezia
hanno studiato economia
l'imprenditorialità è l'ideale
cazzo nessuno si preoccupa per l'italiano
e sarò ridere
futuro
in grandezza

Why Can't I Cry About This?

You must be a masochist to love a modern leper
Poke at my iris
Lift your dress enough to show me those shins
I'm free in parenthesis
I think I'll save suicide for another day

Thailand

Intressant och nyanserat står det om protesterna i Thailand i Flamman.

Jag ställer mig frågande

Efter en närmare titt på vad den lokala SF-biografen för tillfället har att erbjuda undrar jag hur den här mytomspunna fria marknaden egentligen fungerar. Liksom, kan det verkligen vara så jävla oekonomiskt att visa alla fall någon bra film? Hur kan fler människor vara intresserade av att se en medioker film om Irakkriget istället för en riktigt bra? Och nej, jag vill inte se Avatar fem jävla gånger.

Akta dig för...

... ordet "frän". Det kan vara förrädiskt.

Omsvängning

Det är verkligen inte ofta man ändrar uppfattning fullständigt i en fråga genom att bara läsa en kort artikel, men jag får erkänna att så faktist var fallet med frågan om erkännandet av folkmordet på armenier. Hur som helst tror jag ändå att det var svårt att förutse att det hela skulle få såna monstruösa konsekvenser, men lärdomen får väl helt enkelt bli att skaffa sig bättre insikt.

Mode?

Vid mina besök på "the local gym" har jag flera gånger noterat att en av "the regulars" har en slående likhet med SVT:s Staffan Lindeborg.

Staffan Lindeborg

Känns det inte väldigt jönköpingskt att ha såna modeikoner? Staffan Lindeborg har förresten skrivit sin egen Wikipedia-artikel.

En annan "regular" ser ut som någon slags 55-årig småföretagarversion av Sir Alex Ferguson. Jag brukar tänka på hur kul det hade varit om jag hade tränat på samma gym som Sir Alex, så kul har man på gymmet.

Military Madness

Jag kan inte hjälpa att tänka på hur störtlöjlig den svenska självbilden är när jag läser om statsbesöket i Brasilien, dit Sverige alltså har skickat en delegation bestående av några färglösa politiker och kungaparet. Det tycks vara så att den gode Lula verkar föredra att köpa sina flygplan från Frankrike, eftersom Frankrike tydligen ska vara en bättre strategisk partner. Hur kan det vara så när kungen är så bra på att representera Sverige? Jaja, kanske vi kommer lära oss att vi ska syssla med annat än vapenexport i framtiden efter det här.

Fjantarna borde ha stannat hemma och lyssnat på Woods istället (vi struntar i att det är en cover va?).

Existentialism

Ah men, Albert Camus gillade ju också fotboll. Då måste det väl finnas någonting mer med det hela?

Veckans politiker: Lula da Silva

Vill du ha bollen?
Apport
Lula
duktig pojke
Tycker du om att sparka boll(en)?
blev du ledsen nu?
men... kom här: vi ska nog allt se till så att du får något nytt att leka med

*

Alla tycker du är alldeles lagom vänster
liksom rätt så snäll och förhoppningsvis bortviftbar
Nämen, nää... inte var det väl någon statskupp i Honduras
det var... Zelaya utmanade konstitutionen! vi måste givetvis förhandla om detta
som Förenta staternas utrikesminister förklarar jag härmed att vi inte tycker om dig lika mycket längre
vi tycker numera generellt sett att det är mer fördelaktigt att samarbeta med kommunistiska stater

Hur ska du hantera detta Lula lille?
det politiska etablissemanget rör sig i alla riktningar
lite så där lagom progressivt säger du som det är
att till exempel avverkningen av den brasilianska regnskogen måste minska
och du får gehör för givetvis är det så att Brasilien är en framtida geopolitisk stormakt
och du älskar det

Kanske har du mest rätt av alla?
kanske man måste klä sig med ett par mysiga byxor
helskägg
och ett vänligt leende
även när.
Kanske det trots kontinentens förflutna är ett misstag att vara radikal
presscensur och en eftermiddag spenderad med Mahmoud Ahmadinnejad är sannerligen inte någonting smickrande
Det (enda) man tänker på är
varför
folk(et) inte (alltid) köper denna politik fylld av kompromisser
Kanske vi borde göra en (riktig) revolution
mest för skojs skull
2000-talsmarxism?

Are we cool now?

I'm sorry that I brought it up
It's not nice to piss you off
And I know, I know, I know
That I was poking
And sort of prodding
And kind of hoping
And always watching
For a reaction
A reaction
A reaction
A reaction
Are you watching?
Watching, are you watching?
Or just waiting to see?

Socialism of the Heart?

Another day dawns grey, it's enough to make me spit
But we go on our way, just putting up with it
And when I try to make my feelings known to you
You sound like you have changed from red to blue

[...]

hate the compromises that life forces us to make
We must all bend a little if we are not to break
But the ideals you opted out of, I still hold them to be true
I guess they weren't so firmly held by you

Veckans politiker: Silvio Berlusconi

Spontant inspirerad av Björn Kohlströms smått fantastiska dikter om grundämnen, så bestämde jag mig för att ge mig på lite olika politiker. Först ut är mitt livs andra dikt om Silvio Berlusconi:

*

Poverino Silvio
Du är ett offer
du har den stora oturen att regera ett land med en kommunistisk domarkår
Det är givetvis ett stort hinder
för en man som tror på friheten

Poverino Silvio
Ingen får saker gjorda som du
i utlandet skrattade de åt dig en gång
i en dokumentär du såg jämförde de dig med Benito Mussolini
blev du smickrad i smyg?
de idiotiska amerikanska historieskrivarna vet inte hur en stor ledare ser ut

Poverino Silvio
Inte var det väl du som gjorde ditt land povero?
visst ligger förklaringen istället i en alltför generös välfärdspolitik
i korruptionen som Socialismen alltid för med sig
i Romano Prodi

*

Åh du store ledare!
Frälsare!
låt oss glömma att det en gång fanns någon(ting) som hette Pier Paolo Pasolini
vi har TV!
och
friheten?

Pier Luigi Bersani är väl ändå i tristaste laget?
den italienska Vänstern är död eftersom den inte stöds av en enda skicklig retoriker
det är enormt lätt att ta fel på hundratusen demonstranter hit och dit
när man är hungrig är det klart man ska gå och äta en macka
Ändra vallagarna!
Utropa undantagstillstånd!
Det är jag som styr det här landet, Giorgio Napolitano!

D'Annunzio hade varit stolt (?)
våra outbildade fäder skrattar åt Italien
liksom i det amerikanska exemplet kan detta vara början på slutet

The Times are A-changing

Har inte Världsbanken och Internationella valutafonden blivit ena jävla fittor?

Det var då bättre förr när det krävdes både lönedumpning och urförsäljning av staten för att det ens skulle vara på tal med ett lån.

Jag gör inte sånt som att skriva

Jag kan och vill inte skriva om kärlek
det är tråkigt
andra gör det så mycket bättre
vilket värde har jag?
varför inte bara läsa en riktigt bra bok istället?

Min ambition har blivit så att säga
att behandla ämnet politik
på ett mindre formellt och sakligt sätt än jag (och du) tar in ämnet politik
jag är immun mot kritik
tänker jag i skrivmomentet
och jag skrattar förnedrande förnöjt

Versmåttet hexameter är min största (poetiska) fiende
ibland vill jag säga åt alla hur jävla ointressanta de(ras dikter) är
ibland vill jag säga dem hur mycket jag älskar dem
det är en relativt intressant iakttagelse som hade fått två gillningar på Facebook

Inte hade du väl tänkt på Silvio Berlusconi på det viset!
och inte visste du väl att vi kunde ha så roligt åt att Helmut Kohl är tjock?
det finns ingen (egentlig) ambition
bara någon slags förhoppning
om att producera något som ger i alla fall lite avtryck

*

Hörrni: fortsätt för all del med det ni gör!
ni slutar aldrig att förvåna mig
ofta(st) är det jag som är idioten
delvis isolerad i ett 2000-talsrum

Capitalism - the Poem

Det här får inte sägas
det vi tycker om kan ge avkastning
stor avkastning
för aktörer
som uppskattar annat här i livet

Du kanske ska vara glad för att du gillar till exempel litteratur
det finns ingen större marknad för litteratur
fotboll är världens största arbetarklassnöje
det ger för lite avkastning
då förändrar vi
och gör det till ett annat slags nöje
vi misstänker att allt detta kommer få ödestigra konsekvenser en dag
men vi begränsas av vår mänsklighet

Vi tar och röstar på den där godhjärtade socialisten!
säger de i det där landet du inte vet så mycket om
utlänningarna blir arga men du tror inte det är så farligt
i värsta fall härrör du dig till rasism
i bästa fall till naivistisk liberalism
de har (alltid) svikits på ett annat sätt än du
och du tycker det är rätt så rimligt

*

Och mina egna lösningar går väl också bevisligen åt helvete
jag vill mest bli ett del av etablissemanget numera
man kan nämligen kontrollera etablissemanget bara man blir en del av det
men ja,
visst har utanförskapet sin charm
man kan vara bosatt i Kalmar med omnejd eller kanske vara Franz Kafka
men man dör också utblottad och misslyckad
liksom i princip alla människor som någonsin försökte sig på någonting

Går det att komma fram till någon slags slutsats som generellt sett kan appliceras?
det är klart det går
men det går inte
jag förklarar Benjamin Franklin en pragmatiker
sanningen är då sannerligen svårhanterlig

Speranza?

Låt oss glömma rött, blått, grönt och allt vad det heter (för en stund). Jag förbereder mig för årets hittils mest monumentala fotbollsmatch med att skriva något, och under tiden gör ni någonting helt annat.

Igår var jag på en temakväll om kvinnors (o)rättigheter i Sverige och världen, med det semifrikyrkliga namnet Hopp om livet. Det var verkligen en sådan grej som jag tvekade länge om jag verkligen hade tid eller engagemang (eller mod) att närvara vid, men där var jag igår, till slut, efter en mindre rundvandring med syftet att ta reda på vad som egentligen defineras som Jönköpings folkhögskola. Jag tas emot av en äldre kvinna, som käckt beskriver sig själv som "amnestytant". Jag lyckades pinsamt nog inte lägga hennes namn på minnet, men jag förutsätter att hon är den Eivor som skickade inbjudningsmejlet. Låt oss dock kalla henne för amnestytanten. Jag pratade med henne både före och efter föreläsningen och jag skulle vilja påstå att amnestytanten verkligen var en tant i min smak.

Jag satte mig på en stol, och programmet tog sin början. En exiliransk kvinna som hette Farideh sjöng sånger från sitt hemland och pratade lite kort om den växande kvinnorörelsen i Iran. Och även om jag tycker det är lite si och så med medierapporteringen om protesterna i Iran, så går det verkligen inte att understryka nog hur glädjande det är att den folkliga och kvinnliga oppositionsrörelsen har fått ett stort stöd, och att kvinnor tydligen redan idag har möjlighet att göra saker som inte skulle ha kommit på fråga för ett år sedan. Och vilket fint moment det var när amnestytanten berättade hur hon och Farideh lärde känna varandra (berättat med den amnestytantska käckheten): det verkar ha varit någon slags debatt på biblioteket, och Farideh verkade ha blivit glad över att träffa någon som "tyckte om invandrare". På den vägen var det sedan.

Det som dock lockade mig mest med kvällen var berättelserna från deltagarna i projektet Fredsbygget, som om jag har förstått det hela rätt går ut på att en grupp med svenska-, en med palestinska- och en med israeliska tjejer genomgår en slags antivåldsutbildning som utmynnar i att de olika grupperna till slut träffar varandra för att bland annat göra olika sorters workshops. Tre tjejer från den svenska gruppen var där för att dela med sig av sina erfarenheter, varav de två första, eller i alla fall den första nog var lite väl frejdig med tanke på ämnets tyngd. Men hur som helst, de sa en del intressanta saker om hur olika uppfattningar vi svenskar har jämfört med människor som bor i en krigszon. När de svenska tjejerna bads definera vad säkerhet är för dem nämnde de saker som är intimt kopplade till vad ett välfärdssamhälle är: såsom sjukvård, polis och... mobiltelefon; medan tjejerna från Israel och Palestina beskriver säkerhet som att inte behöva vara rädd att ens hus ska bli beskjutet, eller att kunna gå nedför gatan utan att vara rädd för att bli överfallen.

Den tredje tjejen tyckte jag mer om: uppenbarligen påläst, allmänbildad och med en stor förståelse av ämnet pratade hon främst om militarismen inom det israeliska samhället. Dock så tog hon också upp en del av de stora problemen inom det palestinska samhället, bland annat kvinnornas starka beronde av sina manliga släktingar. Kvinnorna är inte myndiga om jag har förstått det hela rätt, vilket till exempel får konsekvensen att de måste ha sina fäders- eller mäns underskrifter för att resa ut ur landet, och begränsar kvinnornas personliga frihet till männens godtycke. Ett annat problem som sorgligt nog är vanligt förekommande i många muslimska samhällen är faktumet att sexuellt utnyttjade kvinnor inte får det stöd de behöver, utan snarare straffas för det de blivit utsatta för. Detta är också ett problem i Palestina, bland annat så fick vi höra om en tjej som blivit bortgift med en psykiskt sjuk kusin efter att ha blivit våldtagen, eftersom hon uppenbarligen har tappat allt sitt värde i samhället i och med detta.

Militarismen inom det israeliska samhället är nästan ofattbar, och man kan ju undra om benämningen "Mellanösterns största demokrati", som man hör då och då verkligen är förenlig med verkligheten. Ungdomar som vägrar militärtjänst behandlas som andra klassens medborgare, och etablissemangets åsikter stämmer till stor del överens med de som presenteras i den här ovanligt partiska Wikipedia-artikeln. Alla tjejerna i den israeliska gruppen var veganer med vänsterradikala åsikter, vilket säger en hel del om hur långt man faktist måste gå för att hitta israeler med sunda värderingar, och hur långt borta freden känns när man inser hur perverterade åsikter de flesta israeler sorgligt nog har. En tjej i den israeliska gruppen stod inför valet och kvalet om att genomföra eller vägra militärtjänst. Hon var fullt medveten om vad militären står för och gör, och det var självklart inget hon ställde upp på, men med en hel släkt som förväntar sig att hon ska "tjäna sitt land" och en Farmor/mormor vars högsta dröm var att få se henne i uniform var det givetvis inget lätt beslut för henne, och det säger rätt mycket om hur psykist krävande det är för individer att motsätta sig ett militaristiskt samhälle.

Det sas också en del om Israels mur och de olika vägspärrar som finns på och vid gränsen till Västbanken. En bild beskrevs där man på ena sidan ser en gigantisk mur "besmyckad" med taggtråd, medan man på den andra uppbyggda sidan inte ser någonting alls förutom lite buskage. Palestinier trakasseras dagligen i vägspärrar där de ofta får vänta i flera timmar och kanske inte ens komma igenom beroende på vakternas godtycke. Saker som detta gör det omöjligt för en trygg arbets- och levnadsmiljö att utvecklas inom det ockuperade Västbanken. Är det värdigt att folk ska behöva glädja sig över en sådan enkel sak som att det inte går en mur rakt över deras mark? (vilket det gör för vissa palistinier, eftersom "säkerhetsbarriären" inte är dragen efter de uppdragna gränslinjerna)

Det finns mer att skriva, och det hände mer, men nu fokuserar vi på fotbollen va?

Scusami

Jag gör saker, försöker komma till slutsatser, slösar bort tid och försöker hitta en plattform att utrycka mig

Hur ska vi ha det egentligen?