Politiker

Jag tittar lite på partiledardebatten. Det är kul.

Reflektioner:

1) Som arbetsgivare och frimarknadsvän känner jag mig verkligen jättesugen att anställa någon som precis kommit tillbaka från sjukledighet. Om han bara kan komma in och jobba typ tio procent vore det ju helt perfekt.

2)Skolan! Äntligen! "Det ska vara hårdare för ungjävlarna", säger Björklund. "Allt är lärarnas fel!" fortsätter han. "Du som har dåliga betyg kan gå ett yrkesprogram", säger Maud. "Det är inte värt och lära sig nåt för er, men slöjd tycker ni ju är roligt?"

3) "Det vore ju bra om det blev fler kvinnor i bolagsstyrelserna... men egentligen är det inget problem", säger alliansen. Den fria marknaden löser allt liksom, så tycker ju alla ekonomer.

4) "Men vi sänker ju skatterna för låginkomsttagare... men kom igen då... vi bryr oss om låginkomstagare... meh... palla er... NI ERA KORRUPTA JÄVLAR VILL TA PENGAR FRÅN DE FATTIGA OCH STOPPA DEM I ERA EGNA FICKOR!"

5) För fan Mona... sluta se korkad ut.

6) MENFÖRFAN!!!! USA FÖR KRIG I AFGHANISTAN, USA PLUNDRAR LÄNDER OCH HAR GJORT DET JÄTTEMÅNGA GÅNGER, DET ÄR DÄRFÖR DE ÄR I AFGHANISTAN, DE BRYR SIG INTE OM AFGHANISTANS BEFOLKNING!

7) Så demokratiskt det är att normen verkar vara att det bara ska finnas två alternativ.

Och de rödgröna har ju så uppenbart en mycket högre mysfaktor. Klart vi ska ha en mysig regering.

The Gum Thief, Douglas Coupland

A few years ago it dawned on me that everybody past a certain age ... pretty much constantly dreams of being able to escape from their lives. They don't want to be who they are any more. They want out. This list includes Thurston Howell the Third, Ann-Margret, the cat members of Rent, Václav Havel, space shuttle astronauts and Snuffleupagus. It's universal.

Do you want out? Do you often wish you could be somebody, anybody, other than who you are - the you who holds a job and feeds a family - the you who keeps a relatively okay place to live and who still tries to keep your friendships alive? In other words, the you who's going to remain pretty much the same until the casket?

Så börjar Douglas Couplands roman The Gum Thief och det är precis vad boken handlar om: olyckliga 2000-talsmänniskor som är fast i sina mediokra liv, är medvetna om det, men som inte har någon aning om de ska förändra dem.

Precis som den fantastiska JPod som sammanfattade Google-samhället, sprider här Coupland sina sanningar om oss i-landsmänniskor. Vi verkar alla vara mer eller mindre sjuka i huvudet, och det är väl en lättnad? Eller som protagonisten Roger uttrycker det:

Having the same illness as everybody else truly is the definition of health.

Gigi Strikes Back

Det visar sig att Gigi Becali fått reda på vad som skrivits om honom här på bloggen, och han är inte glad.




Förresten så tycker fem procent av alla rumänier att Gigi absolut borde bli deras president.

Behind the Scenes: Adam tittar på fotboll

Efter en dryg vecka med kringresande till och från diverse hushåll tar vi långhelg och ägnar oss åt allas vårt favoritnöje: fotboll.

17.00 Birmingham - Tottenham: Våra managers ser ut såhär och... såhär. Det är sånt som är storheten med brittisk fotboll. Jag kommer in till andra halvlek, lagen har uteslutande brittisk prägel, och utmärkt nog står det 0-0. Spelarna har namn som Stephen Carr, Scott Dann, Keith Fahey och Lee Bowyer. Luka Modric har små briljanta fötter, Peter Crouch är lång, Wilson Palacios kan springa och glidtackla och Jermain Defoe har en exceptionell förmåga att "vinkla in mål". Birminghams... asiatiskt präglade hedersläktare personifierar mänsklighetens ironi. Spurs (Tottenham) gör 1-0 i mitten av halvleken, såsom ett lag med individuella kvaliteter brukar göra. Sedan släpper man in ett mål av Liam Ridgwell (du kan avgöra spelartypen enbart genom att titta på namnet) på tilläggstid. Det gör man eftersom man är Spurs. Man är den typen av lag vars fans är övertygade om att laget max kan nå en sjätteplats vid säsongens slut, trots att man efter halva säsongen ligger på den fjärdeplatsen som man helt klart har tillräckligt bra spelare för att kunna hålla. Nu tar vi paus för att skriva ett blogginlägg om litteratur.

19.00 Bari - Palermo. Palermo är ett lag fyllt med personliga favoritspelare: Edison Cavani, en bättre Jermain Defoe; Javier Pastore, ett dribbla-dribbla-överstegsfint-snurra upp försvararen-skjuta i mål med en fin båge-supertalang-geni-fenomen; bloggens namne, Fabrizio Miccoli, med ett av de finaste rörelsemönstren i världsfotbollen och så givetvis Fabio Liverani, mannen som får en att sitta klistrad i nittio minuter (fast han orkar nästan aldrig spela mer än sextiofem) för att se honom slå millimeterprecisa femtiofemmeterspassningar med vänsterfoten (och ja, han är känd för sitt kedjerökande). Bari har bra kontringsspelare och kommer från Syditalien. Palermo är också en av de just nu allra största konkurrenterna till ett av mitt livs stora kärlekar, Fiorentina. Jag hatar dem innerligt. Efter knappt sextio minuter får Liverani sitt andra gula kort efter en trött och klumpig stämpling. Utvisningen är dock åt helvete, Liverani borde få göra sånt. Jag missar de tre första målen men ser en underbar uppvisning av Pastore, en straff och en underbar touch av Barreto. Bari vinner med 4-2, jag sitter och småmyser.

19.54 Burnley - Chelsea. Jag tänkte egentligen inte se den, men när man ser att det står 1-1 mitt i andra halvlek är det ju omöjligt att motstå. Burnley spelar över sin förmåga, pressar och försöker sig på hyfsat avancerade passningar. De kommer förlora det här. Märklig situation i 73:e minuten, Chelsea får inte straff när en av deras spelare ramlar i straffområdet. Den här typen av matcher borde avgöras på feldömda straffar. Florent Malouda är förresten kanske inte slut. Och ja, i 83:e nickar otrohets-Terry in 2-1, det brukar gå så. Carlo Ancelotti visar vecka efter vecka varför det går tio bra italienska tränare på varje engelsk.

20.20 Lille - Lens. Det är kolgruvederby och grejer (Pierre-Alain Frau). Jag ser att den belgiska trollkarlstrequartistan Eden Hazard har gjort 1-0. Värme i hjärtat. Lens är inte särskilt nära att kvittera på slutet. Lille tar en Champions League-plats om inte Marseille och Lyon skärper sig.

21.00 Sporting Gijon - Barcelona. Okej, Barcelona leder 1-0 borta på El Molinon, de håller det här nio gånger av tio. Istället undrar jag om det verkligen är så att Google inte erbjuder den här briljanta funktionen där man kan stryka över ett stycke text, här praktiserad av Simon Bank? Och Barca höll undan, men visst är Sportings fans fantastiska?

21.50 Napoli - Genoa. Kvällens misters ser ut såhär och såhär (och nästan såhär). Det är sånt som är storheten med italiensk fotboll. Jag tänker mig att Genoa har åkt till Neapel för att förlora med 3-0, men man håller faktiskt ihop det ganska hyfsat, hur man nu gör det med en 3-4-3-uppställning (3-4-3!!). Napoli, being one of the greatest rivals of Fiorentina currently, är givetvis också ett objekt för mig att rikta min missunnsamhet. Vid slutresultatet 0-0 fortsätter småmyset.

22.25 Montpellier - Marseille. Såhär ser Montpelliers president ut och såhär slutar l'OM:s matcher. Det är sånt som är storheten med fransk fotboll. Och mot all jävla logik (vilket är OM-logik) vinner nykomlingarna med 2-0 i sitt utomordentligt fula matchställ (det är ert hemmaställ! hurfan tänker ni?). Bordeaux fick tidigare under kvällen 0-0 hemma mot Boulogne (där Olivier Kapo har dykt upp), och nu ser tabellen ännu mer absurd ut.

23.00 Deportivo La Coruna - Real Madrid. 0-2 i paus?! Näh, vi tar och tittar på lite Gigi Becali- (tänk dig att SVT:s chefer en månad innan valet tänker såhär: "Fan, klart att Bert Karlsson ska vara med och diskutera våldet i samhället." Tänk dig detta gånger en miljon så är du framme vid Gigi Becali.) och Maurizio Zamparini-klipp istället (mycket sevärt även om man inte förstår italienska. Hans Wall Enbergska gångsätt och hans blick gör det uppenbart vid första blicken att han är psykiskt sjuk. Denna (psykiskt sjuka) man styr enväldigt över Syditaliens näst största klubb. Han har sparkat en och samma tränare fyra gånger). Okej, nu fick visst Deportivo straff och lyckades skjuta in den på måfå. Nä, never mind förresten, Benzema gjorde 3-1.

Lite så kan det te sig.

Livet (ibland)

Kemi.

Den sanna humorn

Och på tal om etablissemanget (om man skulle ta och träda ur psykopatrollen?): Här är en av de roligaste texterna som skrivits: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article2354700.ab

Adam provocerar

Den senaste tiden har det varit stort rabalder angående Haiti-gruppen på Facebook, som alltså hade skapats av svenska nekrofilföreningen. Deras tanke var ungefär såhär: nu när haitierna väl har dött, så kan vi väl passa på att ligga med dem.

För mig förefaller detta vara ett fullständigt rimligt antagande; liksom, varför inte passa på? Anledningen till att denna syn inte är en självklarhet i svenska medier är för att de styrs av socialdemokraterna och LO, och endast har som uppgift att blidka etablissemangets giriga intressen.

Now wasn't that Funny?

Riketssal.se

Good-looking people with strong, fluoridated teeth get things handed to them on platters [...] I don't think anyone ever gets over anything in life. They merely get used to it.

Douglas Coupland

Den nya arbetarklassen

- Hey, I want me sardines!

Det man stör sig mest på nuförtiden

Att det där New Moon-tramset verkar ha ett rätt hyfsat soundtrack?

(Fast egentligen inte, eftersom man föreställer sig att de totalt misslyckas med att skapa ett syfte för så mycket musik i filmen; ungefär som man tänker sig 500 Days of Summer, vars syfte uppenbarligen endast var att vara en indiefilm.)

Döden

Oh, death
Oh, death
Oh, death
Really, I'm not ready

Vic Chesnutt är död nu. Jag vill inte kalla mig ett fan, jag upptäckte hans musik ungefär en vecka före hans död. Men att lyssna på honom sjunga Flirted with you all my Life, ett avståndstagande från döden och en vädjan om att få leva, är en av de sorgligaste musikupplevelserna jag någonsin haft

Fever Pitch, Nick Hornby

Jag tror att den här boken är en fantastisk ögonöppnare, inte bara för alla er utomstående, utan även för vi som lever med besattheten för fotbollen varje dag. Vi är fullt medvetna om hur fåniga vi framstår och att vi förvandlas till fullständigt irrationella människor så fort vi är i närheten av detta (i alla fall på ytan) fåniga tidsfördriv. Men Fever Pitch är en bok om varför vi beter oss som vi gör, och vad den unika känslan som framkallas av att heja (vilket fruktansvärt fånigt ord) på ett fotbollslag, och vad det säger oss om oss själva.

"Absurdly, I haven’t yet got around to saying that football is a wonderful sport, but of course it is. Goals have a rarity value that points and runs and sets do not, and so there will always be that thrill, the thrill of seeing someone do something that can only be done three or four times in a whole game if you are lucky, not at all if you are not. And I love the pace of it, its lack of formula; and I love the way that small men can destroy big men (watch Beardsley against Adams) in a way that they can’t in other contact sports, and the way that the best team does not necessarily win. And there’s the athleticism (with all due respect to Ian Botham and the England front row, there are very few good fat footballers), and the way that strength and intelligence have to combine. It allows players to look beautiful and balletic in a way that some sports do not: a perfectly-timed diving header, or a perfectly-struck volley, allow the body to achieve a poise and grace that some sportsmen can never exhibit."

Det är som han skriver, fotboll är den perfekta sporten. Jag brukar ofta sitta och fundera på hurvida fotbollens estetiska kvaliteter är så storslagna som man ofta upplever dem, eftersom det allt som oftast tycks vara omöjligt att beskriva det hela med ord utan att få allting att framstå som pretentiöst och banalt. Man faller ofta i fällan att jämföra det hela med konst, men det slår mig att de båda på många sätt faktist är varandras motsatser. Konstens storhet ligger i grund och botten i att fånga, fixera och uttrycka känslor; medan fotbollens storhet definitivt ligger ligger i det oförutsägbara. En överstegsfint av Mancini (tio poäng till den som förstod det skämtet), en smekning av Fabio Liverani, en tackling med dobbarna före av Cyril Rool, Stevan Jovetics hår, slutresultatet 5-5; allt sånt gör mig bara mer och mer fascinerad.

I Fever Pitch är Hornbys allmänna fotbollsintresse dock förminskat till ett litet sällskap anekdoter, för det är en bok om hans 20 år långa förhållande till Arsenal. Man följer inte ett lag under en stor del av sitt liv bara för att ha roligt (eller för att ha roligt överhuvudtaget), det är snarare ett slags uttryck för ens skyldighet gentemot klubben och i grund och botten sig själv. Paradoxen är att Hornby under alla som helst omständigheter måste vara på plats på Highbury (som sedan några år inte existerar längre, men så här är det ju man skriver om litteratur), för att under matchen må dåligt i potentiellt 90 minuter plus stopptid (1-0-ledningar är hemska att genomliva). Det är irrationellt, men ändå engagerar det miljontals människor. Nästan allt kretsar kring väntan, väntan på någon form av fullständig seger. Det är känslan av att väntan är över som Hornby sätter ord på (även om han inte sätter ord på den) i bokens starkaste passage:

"There is then, literally, nothing to describe it. I have exhausted all the available options. I can recall nothing else that I have coveted for two decades (what else is there that can reasonably be coveted for that long?), nor can I recall anything else that I have desired both as man and boy. So please, be tolerant of those who describe a sporting moment as their best ever. We do not lack imagination, nor have we had sad or barren lives; it is just that real life is paler, duller and contains less potential for unexpected delirium."

Om förebilder

Famlar du också alltid på konceptet om förebilder? Känner du dig trött på att svara "Dalai Lama" eller "Barack Obama"?

Jag ger er Roberto Saviano, här i ett samtal från i somras med den förträffliga Malena Johansson.

There Are No Art Forms Now, Just Capitalism

Ibland blir saker och ting lite för politiska här i livet.