lördag 31 oktober 2009
fredag 30 oktober 2009
Rollspel
Jag minns två tillfällen där lärare hört mig prata om det rollspel jag håller på med på nätet. Deras reaktioner: "Golfspel?" "Våldsspel?"
Det var roligt.
Det var roligt.
För mycket frukt
Ett exempel på för mycket frukt är tre frukter.
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!
tisdag 27 oktober 2009
Mina genier, min uppväxt, mitt mognande (pretentiöst?? -- I try not to)
Fem års musikintresse (jag lyssnade på Libertines för fem år sedan!) ska summeras, så har jag tänkt mig, så säger jag, det hävdar jag. 27 låtar anses kunna sammanfatta denna tidsperiod. Notera att detta inte har något som helst samband med den så överanmärkta slumpen att stora rockstjärnor tenderar att dö vid 27 års ålder. Band som Muse och The Kooks är allra minst med på den här listan, som också finns tillgänglig i en alltför inkomplett spotifyversion.
27. We Were Promised Jetpacks -- It's Thunder and it's Lightning
Min tes är såhär: de allra bästa låtarna är uppgörelser. Min andra tes är: alla band från Glasgow är bra. En bild målas upp, det är utegångsförbud och det är rädsla, sedan följer ett nästan demoniskt gitarrutbrott. Oslagbart -- även om det är en självmotsägelse i sammanhanget.
26. Fanfarlo -- Finish Line
Sångaren i Fanfarlo har i den här videon någon slags likhet med skådespelaren Jon Cryers (ja, han den andra i 2 1/2 Men) karaktär i Pretty in Pink. Jag älskar trumpeten och faktumet att de tagit sitt namn från en fransk 1800-talsroman. Framsidan till albumet Reservoir är dessutom vansinnigt snygg.
25.Death Cab for Cutie -- I will Follow you into the Dark
Jag kan verkligen minnas när jag satt på skolbussen under högstadiet och lyssnade på den här låten, och jag tänkte: "såna här fantastiska texter brukar jag inte lyssna på". Sen föll den ner i glömska i tre-fyra år innan det kanske finaste Scrubs-ögonblicket någonsin kom någon gång i vintras. Needless to say, veckan som följde innehöll element av storslagenhet.
24. Dropkick Murphys -- The Last Letter Home
Jag har haft en grej för staden Boston ett bra tag nu. Min romantiserade bild är att folket därifrån har ett annat kynne, talar sanning och är demokrater. Jag gillar till exempel Matt Damon när han pratar om den amerikanska galenskapen. Och hans beskrivning av bostonbors inställning till ordet "fuck" är fan briljant: "... we use it in Boston in all different ways. We use it as a bridge between thoughts, when you are sitting there and you go... Fucking... ah I know what I was gonna tell you."
Den här låten är den stora uppgörelsen med det amerikanska krigshyckleriet, även om det är mycket mer en berättelse än ett frontalangrepp. Det är ofta bäst så.
23: Jeffrey Lewis -- Williamsburg Will Oldham Horror
En fantastiskt kompakt text som liksom innehåller något quasibriljant på varje rad. Sökandet efter mening i konstnärslivet, det är ju nästan som litteratur!
22. Kristian Anttila -- Benjamin och jag
En euforisk natur, och sen är det glassplitter och spiknubb. Ljudet får mig att vilja skjuta upp mig själv i en raket, och förenas med det ljuva mörkret.
21. The Libertines -- What Became of the Likely Lads
Jag blir genuint bara deprimerad och arg av att lyssna på Babyshambles. Jag vet att Pete Doherty (Docherty!!) aldrig kommer bli lika briljant som han var på Libertines sista album, och just den här låten är verkligen som ett slags avsked, en bekräftelse på att de visste att de kastat bort allt de kunde haft. Fuck you.
20. The Avett Brothers -- Murder in the City
En musikvideo som verkligen är värd att se. Två enormt skäggiga North Carolina-bröder sitter på sitt pojkrum, nästangråter och förklarar för varandra: "Always remember there was nothing worth sharing like the love that let us share our name."
19. The Rural Alberta Advantage -- In the Summertime
"Han har komplex" skrev Fredrik (typ) när jag presenterade låten för honom. På något sätt kan jag väl förstå vad han menade, men egentligen inte. Tänk er bara att vara sommarkär i ett väldigt och naturskönt kanadensiskt landskap. "It's not the words, it's the ones you stress."
18. Animal Collective -- Peacebone
En liten dos elektronika kan vi allt unna oss. Jag skrev det någon gång för länge sen att Animal Collective kanske är världens mest ojämna band. Tråkigt nog är det oftast mest en samling av olika ljud. Men ibland är det klockrent.
17. Glasvegas -- Flowers and Football Tops
Jag antar att det finns en skillnad mellan vad som är pretentiöst och vad som är genuint. Jag antar att Glasvegas någonstans balanserar mellan de båda när de tar i och sjunger "Baby" kanske en eller två gånger för mycket. Men samtidigt: betrakta staden Glasgow. Tänk dig att du är älskad av staden och tusentals människor samlas på gatorna för din begravning (inget samband till låten här) -- det finns inget mer genuint (det är dessutom Derby Day).
Deras spelning på Way Out West är den bästa jag har sett. James Allans "Sweden -- what the fook can I say?" ackompanjerat av den stora skotska flaggan någonstans i publikhavet är ett fantastiskt minne.
16. Jesper Norda -- Let's Go to a Place Infected with Truth and Resist with all of our Hearts
Jag tänkte utropa den till världens bästa nattbusslåt på Facebook häromveckan, men till min förvåning innehöll Youtube inga som helst spår av den (uppenbarligen) okände göteborgsartisten Jesper Norda. Det är magiskt när han höjer pianot på slutet.
15. Eddie Vedder -- Society
Något som absolut alla är överens om är att Into the Wild är en av de bästa filmerna som finns. Mitt förhållande till den är ett av få undantag från min överateistiska natur, för det FÅR INTE vara så att Christopher MacCandless var en idiot som gick ut i en skog i Alaska och dog, han måste ha varit en stor tänkare som skulle ha förändrat världen, annars är allt åt helvete. SOCIETY!
14. Lightspeed Champion -- Midnight Surprise
Uppenbarligen så ska Devonte Hynes haft något slags samröre med Florence and the Machine, kanske till och med varit en del av the Machine. Under namnet Lightspeed Champion producerade han förra året ett album som är, kanske inte ljusår, men ändå en bra bit bättre en den goda Florences släpp i år. Midnight Surprise är en sån där briljant tiominuterslåt, som flera låtar som går in i varandra och en ung och desperat man som blottar sitt hjärta.
13. Bon Iver -- Wisconsin
Albumet For Emma, Forever Ago är en uppgörelse med ett uppbrott. Jag tänker mig att hela Justin Vernons liv föll samman, han åkte upp till en ensam stuga i Wisconsin, skrev låtar, döpte sig efter en fransk felsägning och hittade glädjen igen. "That was Wisconsin, that was yesterday."
12. The Hold Steady -- Stay Positive
En dag satte jag mig ner, laddade ner den här låten och lyssnade på den 60 gånger i rad innan jag fick för mig att göra något annat. Det säger i alla fall något.
11. Steve Earle -- Jerusalem
Ett monumentalt fredsanthem. Vad vinner -- idealism eller logik? I min logik vinner idealismen, men bara i samband med storslagen musik. Det var nästan så jag blev provocerad när jag fick reda på att det fanns någon jävla skithymn med samma namn.
10. Beirut -- Postcards from Italy
Någon majkväll i år satt jag framför datorn, intalade mig själv att jag borde fokusera på en fransk fotbollsmatch, men allt jag kände för att göra var att titta på en massa youtubevideor där Zach Condon spelar den här låten på olika europeiska scener. Jag förbannade faktumet att jag inte skulle åka på Way Out West (vilket jag dock faktiskt gjorde), och njöt varje gång trumpeten fick orgasm på slutet.
På Way Out West var Zach Condon lönnfet, kedjerökande och misstänkt kvällsstupfull. Någonstans förstörde han min romantiska bild av honom, men jag funderar egentligen vad det ligger för värde i att tro på sina ögon?
9. Sunset Rubdown -- The Mending of the Gown
Ett av den kanadensiska supergruppen Wolf Parades kärleksbarn. En tämligen eccentrisk låt, med en text som inte var menad för den här världen.
8. The Gaslight Anthem -- Meet me by the River's Edge
En uppväxtsuppgörelse. Det säkerligen bästa som kommit rån New Jersey sedan Springsteens 70-tal. "You were the only one who understood me then, you're the only one who will."
7. Regina Spektor -- Human of the Year
Hon gjorde ironi vackert, så vackert. Ett album med ett så starkt religiöst tema är svårt att dra i land, jag tror mer och mer på att hon klarade ju mer jag lyssnar på det.
6. The Indelicates -- New Art for the People
Det känns märkligt att musik som handlar om Pete Doherty (Docherty!!) faktiskt är bättre än den musiken han själv gör. Jag hittade en osedvanligt bra kommentar på den ofta osedvanligt bra sidan SongMeanings:
"I think the first two verses are describing this abusive relationship between two people, and then in the third verse they're being abused by fame, the media etc. They draw parallels like how she says that she's terrified when he shouts but then loves him more, that's like a tradeoff she makes, and then they later say how hiding out under the covers is a worthy tradeoff for their 'freedom' and celebrity. I also think that they see all the shit they have to go through as a price for being able to make the "new art for the people"
They also play around with this theme of undying loyalty, and they act like swearing to be loyal to one another is this amazing wonderful thing, but in the third verse the undying loyalty is the trap that forces them to put up with all the unwanted attention and whatnot. Loyalty isn't a virtue if it's just tethering yourself to something bad for you."
5. The Mountain Goats -- The Best Ever Death Metal Band in Denton
Den stora uppgörelsen med det amerikanska hyckleriet (jag är medveten om det pretentiösa vid det här laget, nu har jag till och med börjat anspela på det). En mycket fin låt och tonåringarna Jeff och Cyrus som får sina drömmar krossade. "When you punish a person for dreaming his dream, don't expect him to thank or forgive you."
"Hail Satan, tonight hail Satan!"
4. Okkervil River -- Black
I'm running out of create ways to formulate my thoughts you know. Jag brukar verkligen inte gilla begreppet hämnd, men nu gör jag ju det i alla fall. Hämnd är romantiskt, musik ska vara romantisk. Det känns som att Will Sherf sitter och övertygar en tjej om att hon ska konfrontrera sin svinpappa, det är en fin tanke.
3. The Clash -- This is England
Det här är den egentliga anledningen till uppgörelsetemat: uppgörelsen med Thatcher-England. Jag vet att de framför allt annat är en svidande kritik, men jag kan hjälpa att tolka den som en enda stor kärleksförklaring till det riktiga England. Typ så här. Joe Strummer är död -- det är förbannat sorgligt.
2. Orphans & Vandals -- Mysterious Skin
Det är en väldigt märklig grej att upptäcka ett band i och med ett tio minuter lång mästerverk. Vi har en drömsk resa genom Frankrike, meningslöshetens London och "the urge to get going".
"Someone told me it was all happening in France."
1. Los Campesinos! -- We Are Beautiful, We Are Doomed
"Oh we kid ourselves, there's future in the fucking
But there is no fucking future"
Best line ever, best song ever.
(Jag funderade på om jag skulle applicera regeln om significant words i titeln -- jag kom fram till att varje ord var significant)
Bueno.
27. We Were Promised Jetpacks -- It's Thunder and it's Lightning
Min tes är såhär: de allra bästa låtarna är uppgörelser. Min andra tes är: alla band från Glasgow är bra. En bild målas upp, det är utegångsförbud och det är rädsla, sedan följer ett nästan demoniskt gitarrutbrott. Oslagbart -- även om det är en självmotsägelse i sammanhanget.
26. Fanfarlo -- Finish Line
Sångaren i Fanfarlo har i den här videon någon slags likhet med skådespelaren Jon Cryers (ja, han den andra i 2 1/2 Men) karaktär i Pretty in Pink. Jag älskar trumpeten och faktumet att de tagit sitt namn från en fransk 1800-talsroman. Framsidan till albumet Reservoir är dessutom vansinnigt snygg.
25.Death Cab for Cutie -- I will Follow you into the Dark
Jag kan verkligen minnas när jag satt på skolbussen under högstadiet och lyssnade på den här låten, och jag tänkte: "såna här fantastiska texter brukar jag inte lyssna på". Sen föll den ner i glömska i tre-fyra år innan det kanske finaste Scrubs-ögonblicket någonsin kom någon gång i vintras. Needless to say, veckan som följde innehöll element av storslagenhet.
24. Dropkick Murphys -- The Last Letter Home
Jag har haft en grej för staden Boston ett bra tag nu. Min romantiserade bild är att folket därifrån har ett annat kynne, talar sanning och är demokrater. Jag gillar till exempel Matt Damon när han pratar om den amerikanska galenskapen. Och hans beskrivning av bostonbors inställning till ordet "fuck" är fan briljant: "... we use it in Boston in all different ways. We use it as a bridge between thoughts, when you are sitting there and you go... Fucking... ah I know what I was gonna tell you."
Den här låten är den stora uppgörelsen med det amerikanska krigshyckleriet, även om det är mycket mer en berättelse än ett frontalangrepp. Det är ofta bäst så.
23: Jeffrey Lewis -- Williamsburg Will Oldham Horror
En fantastiskt kompakt text som liksom innehåller något quasibriljant på varje rad. Sökandet efter mening i konstnärslivet, det är ju nästan som litteratur!
22. Kristian Anttila -- Benjamin och jag
En euforisk natur, och sen är det glassplitter och spiknubb. Ljudet får mig att vilja skjuta upp mig själv i en raket, och förenas med det ljuva mörkret.
21. The Libertines -- What Became of the Likely Lads
Jag blir genuint bara deprimerad och arg av att lyssna på Babyshambles. Jag vet att Pete Doherty (Docherty!!) aldrig kommer bli lika briljant som han var på Libertines sista album, och just den här låten är verkligen som ett slags avsked, en bekräftelse på att de visste att de kastat bort allt de kunde haft. Fuck you.
20. The Avett Brothers -- Murder in the City
En musikvideo som verkligen är värd att se. Två enormt skäggiga North Carolina-bröder sitter på sitt pojkrum, nästangråter och förklarar för varandra: "Always remember there was nothing worth sharing like the love that let us share our name."
19. The Rural Alberta Advantage -- In the Summertime
"Han har komplex" skrev Fredrik (typ) när jag presenterade låten för honom. På något sätt kan jag väl förstå vad han menade, men egentligen inte. Tänk er bara att vara sommarkär i ett väldigt och naturskönt kanadensiskt landskap. "It's not the words, it's the ones you stress."
18. Animal Collective -- Peacebone
En liten dos elektronika kan vi allt unna oss. Jag skrev det någon gång för länge sen att Animal Collective kanske är världens mest ojämna band. Tråkigt nog är det oftast mest en samling av olika ljud. Men ibland är det klockrent.
17. Glasvegas -- Flowers and Football Tops
Jag antar att det finns en skillnad mellan vad som är pretentiöst och vad som är genuint. Jag antar att Glasvegas någonstans balanserar mellan de båda när de tar i och sjunger "Baby" kanske en eller två gånger för mycket. Men samtidigt: betrakta staden Glasgow. Tänk dig att du är älskad av staden och tusentals människor samlas på gatorna för din begravning (inget samband till låten här) -- det finns inget mer genuint (det är dessutom Derby Day).
Deras spelning på Way Out West är den bästa jag har sett. James Allans "Sweden -- what the fook can I say?" ackompanjerat av den stora skotska flaggan någonstans i publikhavet är ett fantastiskt minne.
16. Jesper Norda -- Let's Go to a Place Infected with Truth and Resist with all of our Hearts
Jag tänkte utropa den till världens bästa nattbusslåt på Facebook häromveckan, men till min förvåning innehöll Youtube inga som helst spår av den (uppenbarligen) okände göteborgsartisten Jesper Norda. Det är magiskt när han höjer pianot på slutet.
15. Eddie Vedder -- Society
Något som absolut alla är överens om är att Into the Wild är en av de bästa filmerna som finns. Mitt förhållande till den är ett av få undantag från min överateistiska natur, för det FÅR INTE vara så att Christopher MacCandless var en idiot som gick ut i en skog i Alaska och dog, han måste ha varit en stor tänkare som skulle ha förändrat världen, annars är allt åt helvete. SOCIETY!
14. Lightspeed Champion -- Midnight Surprise
Uppenbarligen så ska Devonte Hynes haft något slags samröre med Florence and the Machine, kanske till och med varit en del av the Machine. Under namnet Lightspeed Champion producerade han förra året ett album som är, kanske inte ljusår, men ändå en bra bit bättre en den goda Florences släpp i år. Midnight Surprise är en sån där briljant tiominuterslåt, som flera låtar som går in i varandra och en ung och desperat man som blottar sitt hjärta.
13. Bon Iver -- Wisconsin
Albumet For Emma, Forever Ago är en uppgörelse med ett uppbrott. Jag tänker mig att hela Justin Vernons liv föll samman, han åkte upp till en ensam stuga i Wisconsin, skrev låtar, döpte sig efter en fransk felsägning och hittade glädjen igen. "That was Wisconsin, that was yesterday."
12. The Hold Steady -- Stay Positive
En dag satte jag mig ner, laddade ner den här låten och lyssnade på den 60 gånger i rad innan jag fick för mig att göra något annat. Det säger i alla fall något.
11. Steve Earle -- Jerusalem
Ett monumentalt fredsanthem. Vad vinner -- idealism eller logik? I min logik vinner idealismen, men bara i samband med storslagen musik. Det var nästan så jag blev provocerad när jag fick reda på att det fanns någon jävla skithymn med samma namn.
10. Beirut -- Postcards from Italy
Någon majkväll i år satt jag framför datorn, intalade mig själv att jag borde fokusera på en fransk fotbollsmatch, men allt jag kände för att göra var att titta på en massa youtubevideor där Zach Condon spelar den här låten på olika europeiska scener. Jag förbannade faktumet att jag inte skulle åka på Way Out West (vilket jag dock faktiskt gjorde), och njöt varje gång trumpeten fick orgasm på slutet.
På Way Out West var Zach Condon lönnfet, kedjerökande och misstänkt kvällsstupfull. Någonstans förstörde han min romantiska bild av honom, men jag funderar egentligen vad det ligger för värde i att tro på sina ögon?
9. Sunset Rubdown -- The Mending of the Gown
Ett av den kanadensiska supergruppen Wolf Parades kärleksbarn. En tämligen eccentrisk låt, med en text som inte var menad för den här världen.
8. The Gaslight Anthem -- Meet me by the River's Edge
En uppväxtsuppgörelse. Det säkerligen bästa som kommit rån New Jersey sedan Springsteens 70-tal. "You were the only one who understood me then, you're the only one who will."
7. Regina Spektor -- Human of the Year
Hon gjorde ironi vackert, så vackert. Ett album med ett så starkt religiöst tema är svårt att dra i land, jag tror mer och mer på att hon klarade ju mer jag lyssnar på det.
6. The Indelicates -- New Art for the People
Det känns märkligt att musik som handlar om Pete Doherty (Docherty!!) faktiskt är bättre än den musiken han själv gör. Jag hittade en osedvanligt bra kommentar på den ofta osedvanligt bra sidan SongMeanings:
"I think the first two verses are describing this abusive relationship between two people, and then in the third verse they're being abused by fame, the media etc. They draw parallels like how she says that she's terrified when he shouts but then loves him more, that's like a tradeoff she makes, and then they later say how hiding out under the covers is a worthy tradeoff for their 'freedom' and celebrity. I also think that they see all the shit they have to go through as a price for being able to make the "new art for the people"
They also play around with this theme of undying loyalty, and they act like swearing to be loyal to one another is this amazing wonderful thing, but in the third verse the undying loyalty is the trap that forces them to put up with all the unwanted attention and whatnot. Loyalty isn't a virtue if it's just tethering yourself to something bad for you."
5. The Mountain Goats -- The Best Ever Death Metal Band in Denton
Den stora uppgörelsen med det amerikanska hyckleriet (jag är medveten om det pretentiösa vid det här laget, nu har jag till och med börjat anspela på det). En mycket fin låt och tonåringarna Jeff och Cyrus som får sina drömmar krossade. "When you punish a person for dreaming his dream, don't expect him to thank or forgive you."
"Hail Satan, tonight hail Satan!"
4. Okkervil River -- Black
I'm running out of create ways to formulate my thoughts you know. Jag brukar verkligen inte gilla begreppet hämnd, men nu gör jag ju det i alla fall. Hämnd är romantiskt, musik ska vara romantisk. Det känns som att Will Sherf sitter och övertygar en tjej om att hon ska konfrontrera sin svinpappa, det är en fin tanke.
3. The Clash -- This is England
Det här är den egentliga anledningen till uppgörelsetemat: uppgörelsen med Thatcher-England. Jag vet att de framför allt annat är en svidande kritik, men jag kan hjälpa att tolka den som en enda stor kärleksförklaring till det riktiga England. Typ så här. Joe Strummer är död -- det är förbannat sorgligt.
2. Orphans & Vandals -- Mysterious Skin
Det är en väldigt märklig grej att upptäcka ett band i och med ett tio minuter lång mästerverk. Vi har en drömsk resa genom Frankrike, meningslöshetens London och "the urge to get going".
"Someone told me it was all happening in France."
1. Los Campesinos! -- We Are Beautiful, We Are Doomed
"Oh we kid ourselves, there's future in the fucking
But there is no fucking future"
Best line ever, best song ever.
(Jag funderade på om jag skulle applicera regeln om significant words i titeln -- jag kom fram till att varje ord var significant)
Bueno.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
