Lars Krister: en man -- del 4

Sirener. Närmare. Där. Det var en kombination av polisbilar och ambulanser, som var glada. "Freeze Motherfucker", sa en givmild sjukvårdare. "Skada mig inte, snälla!", utbrast polischefen. Lars Krister steg upp och använde verandan som ett majestätiskt podium. Han tog till orda:

"Jag har en dröm. Att en dag få tillgång till samma typ av service som ni andra kan avnjuta.", sa han. "Du har fel, och sluta tala i skägget, gubbjävel!" ropade en av alla dessa indiekillar. "Jag må ha fel i dina ögon, men icke i mina egna; vilket gör att jag inte har fel i sak, eller hur.", svarade vår hjälte. "Ända sen min sextonde födelsedag har jag gått runt och haft fel; men vet ni vad, jag har fått nog. Jag har en dröm. Att en dag kunna få se mina döda barn i ansiktet och säga dem att de kan vara stolta över sin pappa." [ljudeffekt] "................................... va?", sa alla.

Den nationella insatsstyrkan stormade Lars Kristers hem. Han hade återigen blivit ignorerad, han fylldes av tomhet. Vår hjälte försökte nå det relativt lågt belägna taket, vilket han lyckades med. "Garrack!", utbrast han i sin nya position som kung av världen. "Jag ska bringa kaos till denna värld. Er dårskap har lett er till apokalypsens slutgiltiga skede, bered er på att långsamt slukas av underjordens käftar medan ni lyssnar på Phil Collins (Lars Krister hatade Phil Collins). Ohh, min monolog har tillslut tillskansat sig er uppmärksamhet, gott folk. Är ni beredda på upplösningen? Va? Va?" Den jävla indiekillen sa: "Men vafan, ni fattar väl att han ljuger! Vi har en jävla nationell insatsstyrka på plats, och de kan inte ens fånga in en galen gubbjävel. Jävla sosseland!"

Indiekillens åsikter höll sig i högsta grad till sanningen, då tjänstemännen var synnerligen upptagna med olika sorters utredande. Den jävla människan tog därefter tillfället i akt, och klättrade med stor lätthet upp på det lågt belägna taket (relativt). "Ha! Jag utmanar dig. Jag är budbäraren för förnuftet och vetenskapen. Min fana är ej blank, utan innehåller svaren på de frågor vi dagligen ställer oss. Också jag motsätter mig Phil Collins." Lars Krister var förstummad, men inte längre: "Jag har upplöst förnuft, tid och rum; inte nödvändigtvis i den ordningen, men ack vad jag har rätt i sak. Ty jag är profeten, jag är ej sänd av Gud, utan ett ännu högre väsen. Gud straffar oss för det vi inte kan föreställa oss, jag kommer att straffa er för det ni föreställt er om mig, det är den betydande skillnaden. Följ mig, och ni skola kanske skonas."

I det ögonblicket var indiekillens hår helt perfekt. Det var till hans fördel.

Justice For The 96

20 år sedan Hillsborough-katastrofen idag. Ibland

känns det som om fotboll betyder precis allting.

Jag gillar lokalpatriotism, även om "patriotism" är ett rätt äckligt begrepp. Vid den alldeles underbara minnesceremonin på Anfield idag riktade man ett tydligt budskap till det etablissemang som alltför ofta svikit dem. Å just det, jag gillar visst underdogs också. Det är det som gör en besviken med sin svenska tillvaro, för man vet ju att såna saker aldrig händer här.

Lite på samma tråd så läste jag en kortare intervju med Filip och Fredrik i Aftonbladets TV-bilaga eller vad det nu var. De sa ungefär: "I USA kan en person ha ett Iq mellan 0 och 200, medan man i Sverige kan ha mellan 75 och 150." I want greatness goddammit!

*

Igår såg jag två män som såg ut som Kung Päron

De åkte tåg, och såg ytterst besvärade ut av att göra så. En kille som såg ut som en aspirerande frikyrkopastor satte sig bredvid dem. Min misstanke är att de kände varandra (det vore ju dock underbart dråpligt om inte ens kungarna Päron kände varandra), trots detta verkade de båda männen störda av aspirantens närvaro. Den av kungarna Päron som var mest lik Michael Moore betalade konduktören (förhoppningsvis med deras gemensamma reskassa) men verkade mest tycka hela proceduren var ytterst omständlig. De båda kungarna var inte såna personer som sov på tåg, eller för den delen gjorde så mycket alls på tåg. Aspiranten såg ut som en sån alla hatar, en sån som tar med sig (omständlig) frukost på tåget och sedan löser korsord. Jag inbillar mig att kungarna Päron för sin tillvaro vidare, någonstans, vem vet.

*

Idag såg jag The Evolution of Dance för första gången. Sist. Den var rätt rolig, men känns det inte som en motsägelse att en video som blir riktigt rolig först efter typ fyra och en halv minuter har 117 miljoner views?

*

Wellahwell

Den så kallade smeten

Det där halvpoetiska lovinlägget har ju väntat på sig. Den förargliga blogkrampen har smygit sig på. Ungefär som wanker's cramp, fast inte alls egentligen.

Man vaknar vid halv elva och rostar bröd. Ägnar sig sedan åt 14-årings-nöjet Football Manager. Diskuterar det hela med din man. And so on...

Jag menar, jag har typ bara läst igenom min RSS-läsare en gång, det finns inget innehåll.

*

Film finns det dock. Här är mina reaktioner på de tre jag sett i veckan:

Gran Torino: Den briljanta sidan The Editing Room skrev i sitt alternativa manus "(scowling)" (ung. titta bistert) innan alla Clint Eastwoods repliker. Sheer brilliance, that one. Och det går ju inte att smälta hur badass Clintan är. Han är den bittre pensionären som är den enda som bor kvar när gulingarna tar över området. Clintan är typ rasist, fast efter några öl accepterar han gulingarna. Han tar de goda gulingarna under sitt beskydd, medan han går på de onda gulingarna. Ibland är det så oerhört skönt att se en film som man vet inte är baserad på verkligheten. Tänk dig att Harrison Ford skulle spela Indiana Jones om 15 år igen, och att det faktiskt skulle vara en bra film. Sån är typ Gran Torino.

Milk: Jag gillade Slumdog Millionaire, men på något sätt finns det ytterligare en nivå av greatness när det är biografier vi pratar om. Emile Hirsch är söt och en av de bästa i världen på att säga "fuck-". Josh Brolin är bra som den sobre mannen som dras ner av misslyckanden och avundsjuka. But who am I kidding? Det är Sean Penns film, en film som återuppväcker det där hatet mot all falskhet som du förhoppningsvis har inom dig.

No Country For Old Men: Nu är jag arg på akademin. There Will Be Blood borde ha vunnit. Men, Anton Chigurh är självklart en av 2000-talets mest briljanta karaktärer. Woody Harrelson var också väldigt skön. Men den här filmen håller inte ihop ordentligt, Chigurhs pwnage lämnar lite väl mycket tomhet.

GILAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA...

...GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL

Comtemplating

Whoa, ett nästan twitterskt inlägg:

Ett av de band som går mig allra mest på nerverna är Animal Collective. Alltsomoftast faller de ner i mediokritet och uppnår mest ett nonchalant intryck. Ibland är det så jävla briljant. Jag fann mig själv tittande igenom Youtube-videor med dem alldeles för en stund sedan. Det... det är en upplevelse (med betoning på upplevelse):

Lars Krister: en man -- del 3

Följetongen som bland annat har beskrivits som "utomordentligt dålig prosa" är tillbaka.



*



Lars Krister funderade på anledningen till sina tillkortakommanden. "Kanske läget på arbetsmarknaden har frigjort arbetsmöjligheter för en sån som mig", tänkte han. Sagt och gjort, Lars Krister begav sig till arbetsförmedlingen. Väl framme möttes han av en skylt: "öppet", stod det på den. Detta väckte bara hans misstankar om att det hela var en fälla ännu mer. Vår hjälte visste att han var tvungen att förbereda sig, och låtsades att han vässade kniven i sin bakficka. Eller var det en kam? Det var en kniv.



Lars Krister klev in på kontoret. Det luktade som lukt, ansåg han. Det luktade också körsbär. Trots sin hjältestatus tvingades han stå i kö, en stund. Lars Kristers stora stund närmade sig så sakteliga, och för att uppnå maximal excellens var han självklart tvungen att ta upp sin kam från bakfickan och justera sitt annars fagra hår. Till Lars Kristers nackdel var att kammen var en kniv. "Du blöder ymnigt!", utbrast en slipsklädd man. Även i Lars Kristers egen värld blödde han ymnigt.

Satiken. Om det var någons huvud som kunde blöda ymnigt, så var det Lars Kristers. Han stormade ut ur lokalen. "Varför!!!", skrek han. Han grät inte, han sprang. Hem ljuva hem. Han visste på ett sätt eller annat att hemmet var hans räddning. Nu var han där, fast i imperfekt.

Vår hjälte stod och beundrade sitt mästerverk (det var skitfult). I sina tankar drömde han att han skrev "Ni skulle varit snällare mot mig" i sitt eget blod under takterassen. Han klev upp på verandan. Det kändes bra. Sedan plötsligt: sirener.